Är inte det paradoxalt?
I morse när jag vaknade fanns jag knappt, samtidigt fanns jag jättemycket.
Sen gick jag till skolan och fanns lite till innan jag åkte hem och åt äcklig microvärmd mat från Felix. Av en hemskt outgrundlig anledning lyssnar jag på Rise Against i detta nu. Det känns märkligt. Det är som om dålig musik förtär mitt hjärta, samtidigt som det får det att pirra lite som om jag vore nykär - bara precis tvärtom. Jag gillar det inte, men jag stänger inte av för så fort jag gör det så måste jag läsa Stig Larssons Autisterna och jag vill inte bli autistisk :(
Kommentarer
Trackback
