Valross,

Ungefär nu börjar det kännas riktigt jobbigt att inte vara påväg söderut. Smärtan är inte lägre outhärdlig och ensamheten börjar bli påtaglig. Nu missar jag båda fina mormor och morfar och Iron Maiden. Hjärtat är lite ledset. Ryggen värker en aning men febern är borta. Elakingarna på sjukvårdsrådgivningen har åtminstone bleknat bort. Herr Stein* säger snälla saker på sin knaggliga tyska och datorn surrar. Jag kan inte låta bli att känna att livet är en smula orättvist.