"Anders?"
En man går förbi mig på gatan. Han pratar i walkie-talkie med en lätt nasal och mycket upprörd röst. "Aaaanders?" säger han och rösten bryts en aning, "Aaandeers, höör du mig Anders?" Han stegar sådär upprört förbi mig och försvinner runt ett hörn utan att ens titta åt mitt håll. Hans rop efter Anders dras ut och försvinner när hans steg avlägsnar sig.
Så dumt, om han bara vänt på huvudet en aning så hade han ju hittat mig.
Ja. Det är jag som är Anders.
Så dumt, om han bara vänt på huvudet en aning så hade han ju hittat mig.
Ja. Det är jag som är Anders.
Kommentarer
Trackback