Valross,

Nu tar jag timeout undersåtarna små. Det är mycket troligt att jag snarast återvänder för att skapa kaos och misstro, kärlek och gos i cyberrymden. Men inte idag. Och säkert inte i morgon heller.

Jag sitter i kvällen och chattar med meine liebling Orelis i landet långt-borta-Argentina. Inom mig bor en galen ångest som vill dricka mängder alkohol och sedan spy i ett hörn på livet. Jag förstår inte all Orelis allt knackigare tyska, hon förstår inte all min heller. Men en gång bodde vi tillsammans och taggade ihop oss mot världen. Jag saknar henne. Jättemycket.

Kan vara så att jag på sista tiden känt mig som jordenst absolut minst attraktiva människa. - Och nu snackar vi inte enbart utseendemässigt utan rent genomgående -  Ja, jag vet, det är störtlöjligt. Jag, Anders, kosmos konung. Oattraktiv? Knappast. Men vi har väl alla våra mindre ljusa dagar, nätter och timmar. Det kan ni, mina svaga, dödliga och sårbara undersåtar tänka på i svåra stunder. Det och att jag älskar er.

Det allra viktigaste är inte att våga vara sig själv. Man är ändå aldrig annat än sig själv. Nej, det viktigaste är att stå ut med att vara sig själv. Och att pussa sig själv på kinden varje morgon.

Megadödsångest.

Jag är en klump av trötthet och hormoner.

Det är kväll nu och lite dunkelt. Jag och världens genom tidernas tyngsta väska har just vandrat genom Sundsvall. Hemma i lägenheten väntade en odiskad pastakastrull på oss.