Aniara, en fantastisk recension av en fantastisk Anders
Portarna öppnas och vi stiger förväntansfulla bakvägen in i salongen på Stockholms statsteater. Vi hittar våra finfina platser på rad 6 och sätter oss ned. Doris talar på två stora bildskärmar i oss hur vi ska fylla i ett evakueringsformulär. Om och om igen. Det är en perfekt inledning på Harry Martinssons Aniara.
Scenen snurrar runt framför oss och den plats där rymddramat skall utspelas blottas.
Förvirring uppstår.
Hur har scenografen tänkt här? Aniara - rymdskeppet, gestaltas med flertalet gula stolsrader i miniatyr uppställda på ett sluttande golv ackompanjerat med kornblå väggar och FALURÖDA trädörrar. Vithåriga människor ploppar upp här och där och placerar sina kroppar på ministolarna.
Kan jag ha hamnat på fel ställe?
Men så börjar det läsas repliker. Fantastiska repliker. Harry Martinssons repliker. Och första akten får tiden att flyta iväg, om man bortser från en del tiviala felaktigheter* så är den mycket bra. Speciellt Helen Sjöholm som sjunger som en gudinna**.
I pausen måste jag hur som helst fråga min kultiverade medpassagerare Viktoria Konstvetare om den annorlunda scenografin. Hon dumförklarar mig genast. Det visar sig att jag helt missat att scenen är en direkt miniatyr av salongen. Aha. Jag känner mig lurade på upplevelsen att själv märka det och blir lite ledsen. Känner mig lite dum också men kommer strax över det - och jag måste säga att jag fortfarande inte håller med scenografen. Aniara är ett rymdskepp inte en teatersalong. Så det så.
Aniara är en fantastisk bok. Det är bara rimligt att man inte kan göra en lika bra pjäs. Men de lyckades bra, och ännu bättre hade de varit om Sven Volter inte haft så mycket gröt i halsen. Den är hur som helst värd att se. Alla gånger om. Nästa gång den sätts upp borde dock jag vara scenograf.
* Som t.ex. att Chefonen är klädd som om han vore med i Die Hard och alla de andra i omoderna långa Gundvald Larsson-kappor och annat beigt. Någonting som jag personligen har väldigt svårt att se i en avlägsen framtid.
** Vilket alltså borde betyda entandborste klicka här för att förstå vad jag menar.
Scenen snurrar runt framför oss och den plats där rymddramat skall utspelas blottas.
Förvirring uppstår.
Hur har scenografen tänkt här? Aniara - rymdskeppet, gestaltas med flertalet gula stolsrader i miniatyr uppställda på ett sluttande golv ackompanjerat med kornblå väggar och FALURÖDA trädörrar. Vithåriga människor ploppar upp här och där och placerar sina kroppar på ministolarna.
Kan jag ha hamnat på fel ställe?
Men så börjar det läsas repliker. Fantastiska repliker. Harry Martinssons repliker. Och första akten får tiden att flyta iväg, om man bortser från en del tiviala felaktigheter* så är den mycket bra. Speciellt Helen Sjöholm som sjunger som en gudinna**.
I pausen måste jag hur som helst fråga min kultiverade medpassagerare Viktoria Konstvetare om den annorlunda scenografin. Hon dumförklarar mig genast. Det visar sig att jag helt missat att scenen är en direkt miniatyr av salongen. Aha. Jag känner mig lurade på upplevelsen att själv märka det och blir lite ledsen. Känner mig lite dum också men kommer strax över det - och jag måste säga att jag fortfarande inte håller med scenografen. Aniara är ett rymdskepp inte en teatersalong. Så det så.
Aniara är en fantastisk bok. Det är bara rimligt att man inte kan göra en lika bra pjäs. Men de lyckades bra, och ännu bättre hade de varit om Sven Volter inte haft så mycket gröt i halsen. Den är hur som helst värd att se. Alla gånger om. Nästa gång den sätts upp borde dock jag vara scenograf.
* Som t.ex. att Chefonen är klädd som om han vore med i Die Hard och alla de andra i omoderna långa Gundvald Larsson-kappor och annat beigt. Någonting som jag personligen har väldigt svårt att se i en avlägsen framtid.
** Vilket alltså borde betyda entandborste klicka här för att förstå vad jag menar.
Kommentarer
Trackback
